fannyaupair.blogg.se

 

En av dom större förändringarna med mig sedan jag åkte från Sverige, måste vara min relation tll mig själv. Jag trivs med mig själv. Jag syftar allra mest på det här med ensamhet. När man är ensam, utan vänner, familj, kollegor eller vad det kan vara. Oavsett om det skulle vara hemma i Sverige eller här i USA så känner jag mig väldigt trygg med mig själv. 

 

Innan jag åkte var jag väldigt beroende av alla andra. Måndag morgon skulle planen göra för hela veckan ungefär. Jag skulle planera vilka vänner jag skulle vara med, när jag skulle träffa familjen, träna etc. 

Det är alltid bra med struktur och planering i livet. Men det här handlade mer om att jag var så rädd för att vara ensam. Jag ville alltid ha någon hos mig eller något planerat att göra. Jag ringde alltid vänner och kollade vilka som kunde umgås och när. 

Nu älskar jag att vara själv. Men inte på fel sätt, jag älskar självklart att umgås med mina vänner också. Men det kan vara skönt att sluta jobbet en kväll och bara ta det lugnt inne på mitt rum eller en promenad själv ute i området. Det fanns inte på kartan förut, fick alldeles ont i magen av tanken att vara själv, och då åkte jag genast hem till någon. 

 

Det slog mig igår när en kompis sa åt mig "Du hör aldrig av dig. Du planerar aldrig att vi ska ses" och jag svarade :"Men jag tar veckan som den kommer. Vill jag göra något efter jobbet så hör jag av mig om jag inte redan har planer. Jag planerar inte så långt fram" Efter jag sagt den meningen kom jag på mig själv. Vadå "ta det som det kommer"? Så har det aldrig någonsin känts förut. Det känns mer som jag njuter av livet nu än vad jag gjorde tidigare.  Tar dagarna som dom kommer, gör vad som faller mig in och bara trivs som allt är. Det är häftigt och samtidigt så läskigt att jag själv  vet att jag alltid sa förut "Jag gillar inte att vara själv, det är bara så jag är som person" men så fel jag hade. Det handlade bara om osäkerhet. Jag älskar att jag trivs som det är nu utan att behöva ha någon annan i mitt liv som får mig att känna så. Det är bara jag. 

 

Det är lätt att ha destruktiva relationer när man är som jag var innan. Bara fel personer som inte utvecklar dig alls. Utan som man bara umgås med för att slippa vara ensam eller bara glad för att någon vill umgås. När man kommit dit jag är idag, slipper man det. Inga fler personer i ens liv som inte är värda att vara där. 

Nu vart det lite djupa tankar här. Men det är bara en av dom fantastiska delarna till att vara borta ett år från det normala, hur mycket man faktiskt utvecklas som människa utan att riktigt märka det.